Plot:

Vad ska det bli av pågen, undrade säkert pappa Wiking, när han hösten
1951 lämnade av sin 15-årige son Bengt vid Tomteboda blindinstitut. Sonen
hade under de senaste åren förlorat det mesta av sin synförmåga.
I den här boken berättar Bengt Lindqvist själv om hur det blev. Vi får
läsa om slitet med studierna fram till en magisterexamen i språk vid Lunds
universitet och om en strid med Skolöverstyrelsen om rätten som blind att
få utbilda sig till lärare. Han berättar om hur han bytte karriär, lämnade
Sveriges Radio och nådde höga poster inom handikapprörelsen, blev
riksdagsledamot och statsråd i Olof Palmes och Ingvar Carlssons
regeringar. Hans yrkeskarriär avslutades med ett FN-uppdrag som särskild
rapportör i handikappfrågor, ett uppdrag som förde honom till ett stort
antal länder. I bokens avslutande del funderar författaren kring en rad
aktuella ämnen, som fångar hans uppmärksamhet.
Varför blev livet som det blev? Blindheten var naturligtvis ibland ett
hinder, men var den kanske också något annat? Var den rent av en tillgång
eller framgångsfaktor i Bengt Lindqvists liv?

Omdöme:
“Blindstyre” är en ganska fyndig titel på en memoarbok skriven av en av det offentliiga Sveriges få kända synskadade. Det tillsammans med min nyfikenhet på Bengt Lindqvist fick mig att välja att läsa boken.
Så här i efterhand är jag lite tveksam till den. Bengt är en engagerad, påläst och envis man som argumenterar för sin sak på ett mycket övertygande sätt. Gång efter annan slås jag mitt i läsandet av tankar som “Ja, självklart! Så måste det ju vara!”. Givetvis beror det på att jag liksom Lindqvist har mitt hjärta till vänster, men Lindqvists vinklingar är ändå intressanta och berikar mitt tankemönster.

Men… Var det inte om Bengt Lindqvist boken skulle handla? Var det inte honom jag skulle möta? Han skymtar fram i början av boken då han skildrar sitt barndomshem och sin skoltid. Men från att han nått ung mans ålder, träffat sin Gun och fått jobb försvinner han. Från den punkten handlar denna bok enbart om författarens engagemang i handikapprörelsen på olika plan. Visst, det är genom detta arbete som Bengt blivit känd, och det upptar en stir del av hans värld. Men är verkligen Bengt Lindqvist BARA sitt arbete, sitt engagemang i dessa, låt vara viktiga frågor? Har han INGET liv vid sidan om? Ingen familj? Inga vänner? Inget privatliv?
Givetvis har han det, men det väljer Lindqvist att inte beröra i sin bok. Det är synd, för det resulterar i en ganska torr och tradig bok, där en titel som “En översikt över handikapprörelsens politiska engagemang under de senaste decennierna” vore mer rättvisande.
Lindqvist missar även den givna chansen att berätta för läsaren hur det är att vara synskadad i Sverige idag, hur vardagen – hans vardag – ser ut eller vilka hjälpmedel som finns. Som seende läsare är jag nyfiken på det. Det skulle även ge ett personligt och mänskligt drag över denna i övrigt mycket protokollära anrättning, där olika viljeprogram, definitioner, manifest och andra påverkansskrifter fyller de sidor som borde handla om Bengt.
Som politisk inlaga är emellertid boken utmärkt. Lindqvist tecknar snabbt och träffande avslöjande porträtt av den politik som förs idag och klär dessutom av den de förskönande rosenröda omskrivingar som alliansen packar in den i. “Privatisering” är inget annat än “kommersialisering” av en verksamhet. “Arbetslinjen” bygger på föreställningen att en del människor inte vill arbeta. Steget från det synsättet till extremism är skrämmande litet.