Plot:
Så här skrev Charles Saroleas i en
inledning till en utgåva av den här boken: “Konsten att berätta är en
speciellt fransk konst, och ingen provins i Frankrike har frambragt fler
utsökta berättare än trubadurernas land, och bland de provencalska
berättarn kan ingen jämföras med Alphones Dudet, och bland Dudets
berättelser finns inga som är överlägsna “Brev från min kvarn”.

Det
här mästerverket skrev han redan som 26-åring och det renderade honom
ett rykte som en fransk Dickens. Det är en smling berättelser som
utmärks av en säkerhet och orginalitet, som snareare brukar finnas hos
betydligt mer erfarna författare. Daudet har åstadkommit en romantisk
novellsamling som handlar om allt mellan himmel och jord.

Omdöme:
“Brev från min kvarn” såg jag för första gången när jag i tidig tonårsålder botaniserade bland hyllorna i hemstadens antikvariat. Butiken var uppdelad i två delar, en i entreplan, som kombinerades med en vanlig bokhandel och en en halvtrappa upp som liknade en lagerlokal med hyllmeter efter hyllmeter av gamla härliga böcker. Där, på ett bord, låg den. Jag minns den pga dess ovanliga titel.
Nu är den läst!
Det är alltid en viss känsla att läsa en “klassiker”. Lite av en trofé!
Egentligen hade jag ingen annan bild av boken än att det skulle vara en novellsamling.
Så här i efterhand kan jag konstatera att Daudet är fabulerande. Han gillar att beskriva miljöer och personer och gör det kraftfullt och med starka färger. Det doftar av liv om sidorna.
Novellerna däremot känns tunna. Många av dem är just miljöbeskrivningar, inget mer. Knappt har en scen skissats färdigt och jag är beredd på att handlingen skall starta, så börjar en ny novell. Det känns lite som att trampa fel i en trappa…