Plot:
Joshua Key vokste opp i en husvogn utenfor en småby i Oklahoma. Han var
en ekte patriot som elsket sitt land og trodde på sin president, og i
2002 vervet han seg til den amerikanske hæren. Der kunne 24-åringen få
en utdannelse, og dermed løfte seg selv og sin familie ut av
fattigdommen. Han var blitt fortalt at han ikke ville risikere å havne i
strid, men mindre ett år senere beordret president George W. Bush
invasjonen i Irak. I 2003 ble Key sendt til Ramadi i Irak, som en del
av USAs 3. pansrede kavaleriregiment. Krigen han plutselig var blitt
deltaker i var ikke den kampen mot terrorister som han hadde forestilt
seg. Key var vitne til at irakiske sivile ble slått, skutt, drept og
lemlestet uten forutgående provokasjoner. Han deltok nesten annenhver
natt i razziaer mot hus der han ble fortalt at det oppholdt seg
terrorister − uten noen gang å finne bevis på terrorvirksomhet. Etter
syv måneder i Irak var Key hjemme på permisjon og visste at han ikke
kunne vende tilbake. Han levde i skjul i USA med familien, før han søkte
asyl i Canada etter 14 måneder på rømmen.Desertørens beretning skildrer
Joshuas tilværelse som en del av okkupasjonsmakten i Irak. Boken
avslører en rekke grusomheter, men den er først og fremst en
fremstilling av en situasjon der menneskerettighetsbrudd var normen,
skillet mellom sivile og stridende i praksis var opphevet, og ingen ble
holdt ansvarlig. Det er historien om en ung familiefar og patriot som
gikk i krigen med en ubetinget tillit til sin regjerings forpliktelse på
hederlighet og rettferdighet, og om hvordan det han opplevde i Irak
forvandlet ham til en mann som ikke lenger kunne tjene sitt land.

Omdöme:
En mycket personlig och sannolikt mycket sann skildring av ett ifrågasatt krig!
Sannolikt kommer denna bok aldrig att få samma status som en annan bok som skildrar hur en statsledares vanföreställningar leder till omänskligt lidande för civila, Anne Franks dagbok, men den borde få det.
Säkert reagerar många på denna liknelse, men läs boken. Men om man vågar öppna ögonen och se bortanför det kulturpolitiska filter som säger vad vi skall tycka och verkligen ser på saker som de är upptäcker man att likheterna mellan hjärnorna bakom dessa krig är större än vad vissa gillar.
Joshua Key är en stor man. George W Bush är det inte.