 |
 |
En riktig härlig gammal skröna!
Jag minns inte när jag mötte Röde Orm för första gången – kanske var det i min fasters bokhylla när jag var tonåring…
Boken köptes in på bokrea, men blev aldrig läst. Och jag minns att den fanns i min spelare som ljudbok för redan två år sedan – utan att bli läst.
Men nu har det blivit av! Första delen – den om Orms resor i västerled – är avklarad och den gav mersmak!
Att återberätta eller ens antyda handlingen är svårt – det ligger ett skimmer av Münchhausen över boken. Mycket händer och det händer snabbt!
Frans G Bengtsson har en egen berättarstil. Wikipedia berättar att “Frans G. Bengtsson hade bestämda åsikter om vissa stilistiska drag inom den dåtida romanen vars psykologiska analys han starkt ogillade då han bland annat ansåg att den minskade berättelsens realism. Det skulle, enligt Bengtsson, räcka med att berätta vad personerna “säger, vad de gör och hur de ser ut”. Vidare ansåg han att de nya verbformerna där plural inte markeras, som bland andra Selma Lagerlöf introducerat i svenskans skriftspråk, var förkastliga. Det är därför inte förvånande att han försökte skriva Röde Orm så att den psykologiska analysen skulle vara helt frånvarande och där pluralformerna skulle uppträda överallt där de var berättigade, även i dialog. Dessutom försökte han undvika “överflödiga adjektiv”, det vill säga endast använda adjektiv när dessa verkligen kom med en upplysning.”
Det är bara att hålla med. Språket är en av behållningarna i boken. Det är kort och kraftfullt och liknar i mångt och mycket språket i de gamla gudasagorna; en prestation att komma det så nära!
En annan behållning är inläsningen. Stefan Carlsén har hittills varit en ganska neutral inläsare för mig. Hans förmåga att levadegöra texten är emellertid storartad. Stilfulla, träffsäkra och humoristiska röster förmår han att ge bokens karaktärer på ett sätt som jag sällan hört lyckas…
Och tredje behållningen är givetvis den underbara skrönan! 🙂
